Den 16 mars 1988 var en svart dag för det kurdiska folket och mänskligheten. Då bombade irakiskt flyg den kurdiska staden Halabja med kemiska vapen. Fler än 5 000 människor mötte en ögonblicklig död och ett ännu större antal skadades svårt. Det var mest kvinnor och barn som dödades, och ännu efter 21 år finns svårt skadade människor bland de överlevande. Fortfarande föds många barn med missbildningar i detta område. Det finns också markområden som är förgiftade och inte kan odlas eller betas än idag.

Halabja,även kallat Kurdistans Hiroshima, har för många blivit en symbol för Saddam Husseins ondska, förföljelse och tyranni. Den kemiska attacken i Halabja var ett led i den stora Anfalkampanjen då inte mindre än 200 000 personer dödades i ett regelrätt folkmord riktat mot den kurdiska befolkningen på order av Saddam Hussein.

Diktatorn har straffats med döden för alla sina övergrepp. Den som i åratal burit öknamnet "Kemiske Ali" har också dömts till döden för folkmord,för att ha planerat och genomfört  hela Anfalkampanjen. Hans dödsdom har ännu inte trätt i kraft.

Hösten 2008 besökte jag staden Halabja för första gången och såg dagens verklighet med spår av tragedin för så många år sedan. Jag besökte Halabjamonumentet och massgravarna. Jag träffade anhöriga till offren som berättade om katastrofen. Sanningen visade sig vara mycket värre än allt vi tidigare har hört och läst om. En man som hade förlorat hela sin familj på 17 personer frågade sig varför just han måste leva. Han mindes dagligen den svarta dagen då familjen hörde de första bomberna och gick ut för att söka skydd. En doft av äpple kändes i luften och när de andades in visste de inte att det var den dödliga kemiska gasen de andades. Han själv blev medvetslös men räddades av kurdisk peshmerga och togs med till Kurdistan i Iran. Först efter en vecka fick han veta att ingen mer i familjen hade överlevt. Jag träffade också en kvinna vid begravningsplatsen som har varit där och sörjt varje dag sedan 1988. Hon hade förlorat alla i sin stora familj på 57 personer. Hon mindes inte längre allt på grund av de skador som hon själv har fått. När hon berättade det som hon ändå mindes rann våra tårar och då sa att hon att hon själv hade gråtit i så många år att hennes tårar var slut.

Jag har också träffat några få andra överlevande offer för Anfalskampanjen. De berättade hur kurder hämtades i massor från sina byar och transporterades till det som visade sig vara dödsläger. Under transporten sorterades de efter kön och ålder. De unga människorna försvann på vägen och man har aldrig sett dem senare. Nu vet man att många av flickorna såldes som sexslavar till arabiska länder, andra våldtogs och dödades i Irak. Berättelserna från dödslägren påminner mig om den behandling som drabbade judarna i nazisternas Tyskland.  De överlevandes ansikten bar spår av sorg över alla som försvunnit.

Människorna i Halabja och offren för Anfalskampanjen behöver återupprättelse. Ett erkännande av folkmordet bör göras för att hedra de hundratusentals offren och deras anhörig. Det behöver tydliggöras för omvärlden att vi måste göra allt för att förhindra att dessa tragedier någonsin ska upprepas.

Vi kurder vill att man ska göra 16 mars till den internationella dagen mot massförstörelsevapen. Vi uppmanar alla svenska partier och den svenska regeringen att ansluta sig till vårt krav och driva det i FN som en markering mot alla former av våld och tortyr i världen.

Glöm aldrig Halabja!

Firat Nemrud
Ordförande för vänsterpartiet och
Kurdiska föreningen i Eskilstuna

Uppdaterades: 13 mar 2009