Kamrater för 107:e året i rad så samlas socialister runt om i världen för att manifestera solidaritet och för att resa sina krav på rättvisa och jämlikhet.
Det känns i hela kroppen att det är vår dag i dag. Det pirrar när jag vaknar och när jag är här tillsammans med er, under våra röda fanor.

Kamrater för 107:e året i rad så samlas socialister runt om i världen för att manifestera solidaritet och för att resa sina krav på rättvisa och jämlikhet.
Det känns i hela kroppen att det är vår dag i dag. Det pirrar när jag vaknar och när jag är här tillsammans med er, under våra röda fanor.

Visst har vi uppnått en hel del i vår kamp här i landet men mycket är kvar. Kampen om rätten till arbete, vila och fritid är återigen högt på dagordningen. Jämlikhet, solidaritet och demokrati måste ständigt vara fokus, för än är det långt kvar tills vi nått våra mål. Vi kan ju inte säga att det råder verklig demokrati när majoriteten av befolkningen inte har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter som minoriteten. När kvinnor dagligen förtrycks och betalar varje dag i hela sitt liv för att de är födda till ”könet” kvinna och därmed ses som mindre värda.

Vi är ett feministiskt parti och vi hatar de privilegier män som grupp har för att de är födda till män. Det är långt till ett officiellt erkännande om att män som grupp har gemensamma intressen för att upprätthålla patriarkatet. Det handlar om makt! Män som grupp tjänar på att kvinnor har lägre löner, att kvinnorna blir mer beroende av de män de lever med, männen kan få större löneutrymme och om kvinnor dessutom jobbar deltid så har de ännu mer tid att sköta om frisk man och barn i hemmet. Män delar betalt arbete med makt och fritid. Kvinnor delar betalt arbete med obetalt hemarbete och lite fritid.

Men de yttersta konsekvenserna av patriarkatet är mäns våld mot kvinnor. 22 000 kvinnor anmälde att de blivit slagna i fjol. 2 200 kvinnor att de blivit våldtagna. Hälften var under 18 år och hälften av dem var under 15 år. Både anmälningsbenägenhet och antalet våldtäkter har ökat enligt BRÅ. Enligt dem är det också stora mörkertal. De tror att endast var 7:e våldtäkt anmäls. Det betyder att det sker 40 våldtäkter/dygn i Sverige. Det är bl a därför viktigt för oss som parti att stå upp mot mäns våld mot kvinnor, för kvinnors rätt till sin egen sexualitet, för kravet på en arbetstidsförkortning, för att avskaffa löneskillnaderna, för en individuell föräldraförsäkring så att betalt arbete och obetalt hemarbete fördelas mer rättvist. Det handlar om makt. Vi är det enda feministiska och socialistiska partiet och därför är det vårt ansvar att göra vad vi kan för att ändra maktförhållandena i samhället. Därför kommer vi att kämpa vidare dag efter dag….

Ni vet väl att det finns fler Göran i de 500 största bolagsstyrelserna än kvinnor. Det har de fått massiv kritik för, men de har skakat lite lätt på sig och förklarat att det handlar om kompetens. Men nu har högern kommit på en genial (om än gammal) lösning på den skeva maktfördelningen och samtidigt för fler ”vita” arbetstillfällen. Ja, det är argumenten denna gång. Om kvinnor behöver ta mindre ansvar för hem, man och barn så kan de ju ta för sig mer. Så nu ska vi införa skattesubventionerade pigor för en viss samhällsklass så att deras möjligheter förbättras. Tidigare har förslagen om pigor lanserats för bättre jämställdhet, integration, ökad arbetsmarknad och mindre svartsektor. Argumenten har varit många men alla går ut på samma sak. Ja, det handlar ju inte om att de inte redan skulle ha råd med pigor, för det har de ju, utan det handlar om att få ut mer av de gemensamma skattemedlen och mer makt. Vi ska alla betala och bidra för att arbetarklassens döttrar och kvinnor ska börja jobba som lågavlönade pigor utan rättigheter. Men även med skattesubventioner kommer det att vara billigare att ha svart arbetskraft och de som oftast utnyttjas är kvinnor med utländsk härkomst och utan papper. De är i ett totalt beroende av sin arbetsgivare, vilket självklart är mycket lönsamt. Dessutom omfattas inte pigorna av arbetsrättslagstiftningen.

Finlandsförsöket lyfts fram av Svenskt näringsliv som en modell att följa efter, men vid närmare granskning så kan vi se att bara fem procent av de finska hushållen har använt sig av avdraget. Av köpen var hela 85 % olika former av renoveringsarbeten, alltså ett slags permanent ROT-bidrag. Av köparna sa hälften att de skulle ha genomfört arbetet även utan avdrag. Det är inte heller de lågavlönade som utnyttjat avdraget, utan framför allt höginkomsttagare, villaägare och tjänstemän. På SvD försöker Svenskt Näringsliv m fl krampaktigt hålla frågan flytande, medan det för alla andra är uppenbart – nämligen att pigreformen var ett fiasko. Försöket har kostat betydligt mer än det smakat. Utvärderingen visar att bara 1600 jobb har ”skapats”. Det har också varit ett dyrt experiment, som kostat den finska staten 830 miljoner kronor. För den summan hade man ex kunnat anställa ca 3000 vårdbiträden på heltid!
Och en del av konsekvenserna blir att de välutbildade högavlönade kvinnorna, förväntas i olika maktpositioner tillvarata dessa underklasskvinnors intressen. Avståndet mellan de kvinnor som har formell makt och de som inte har det kommer att öka. Och den högavlönade kvinnan gynnas. Men i det långa loppet är det manssamhället som förstärks av denna utveckling.

Det är för övrigt oerhört förvånande att borgarna förespråkar skattesubventionering av en bransch på det sätt man gör när det gäller pigavdraget eftersom man i alla andra sammanhang ondgör sig över vad man brukar kalla osund konkurrens och bidrag. Det senaste exemplet på osund konkurrens kommer från Gävle. Och gäller sjukhuskökets försäljning av smörgåstårtor till andra än anställda. Borgarna drog ut i strid för den fria konkurrensen och mot den skattesubventionerade tårtförsäljningen. Frågan infinner sig naturligtvis vari skillnaden ligger mellan skattesubventionerade pigor och tårtor? Att påstå att pigor i hemmet skulle vara lösningen både på arbetslösheten, den offentliga sektorns och enskilda kvinnors problem är att förenkla samt gå i kapitalets och manssamhällets intressen. Vad som krävs för att få en reell förändring till stånd är en ordentlig satsning på den offentliga sektorn.

3 000 tjänster i offentlig sektor är mycket välkommet. I slutet av -80 talet började nedmonteringen av den offentliga sektorn och 300 000 kvinnor miste sina arbeten. De lämnade ett stort antal arbetskamrater efter sig. Dessa, och naturligtvis de som anställts senare, betalar i dag ett mycket högt pris för den stora förändringen som skedde. De betalar med sin hälsa! Sjukskrivningarna kostar idag över 100 miljarder/år. Samtidigt ökar antalet dispenser från övertidstaket med 25% på något år. TCO har redovisat att övertiden motsvarar 20 000 arbetstillfällen och för att upprätthålla samhällets produktionssystem skulle ingen mellan 18-64 år behöva arbeta mer än 24t/vecka. Vi anser att det är dags för ett hälsosamt liv och en mer rättvis fördelning av det obetalda hemarbetet och därför står vi kvar vid våra krav på förkortad arbetstid med ett första steg ned till 35 timmar.

Men, säger ni då hur ska det då gå med den framtida äldreboomen och de kostnader det innebär? Vi har fått höra att vi inte kommer att ha råd med den generella välfärden och vi kommer att behöva arbeta fler timmar. Men om alla som jobbar idag skulle vara på arbetet 5 % mer dvs mindre sjukfrånvaro, tjänstledighet mm så är inte försörjningsbördan år 2030 större än idag per arbeterska/arbetare. Men självklart är det någon som tjänar på mytspridningen om att vi inte skulle ha råd med den generella välfärden i framtiden och de som förlorar på det. Och sjävlklart är det ungdomar, invandrare och kvinnor d.v.s. de grupper med de lägsta inkomsterna och de som är i störst behov av en välfungerande offentlig sektor som förlorar.

Men inte nog med att kvinnorna betalar med sin hälsa för de överföringar som gjorts från det offentliga till det privata, de måste också bära ansvaret för landstingens och kommunernas ohållbara ekonomier på sina redan nedslitna och nedtyngda axlar genom att de inte får skäliga löner för det arbete de utför.
För Någon städar våra kontor, Någon städar våra sjuksalar, Någon matar våra gamla, Någon lagar mat åt barnen i skolorna, Någon tar hand om våra barn i deras vardag på förskolorna. Dessa någon är värdig en lön som det faktiskt går att leva på. Dessa någon är oftast en deltidsanställd kommunalare. Årets applåd för alla Kommunals kvinnor och det är bara att stämma in i parollen att utan Kommunalare stannar Sverige!

Men man kan nästan tro att detta arbete utförs av sig självt eftersom lönerna är så oanständigt låga. Att få en anständig lön för sitt arbete är en rättighet och det handlar om kvinnors rätt till egen försörjning vilket innebär en möjlighet till värdigt liv. Men är också en signal när det gäller hur vård- och omsorgsarbetet borde värderas av samhället.

Och vi har råd. Om offentlig sektor skulle tillåtas öka sin andel av BNP till den nivå den var 1982 skulle det innebära 100 miljarder till offentlig sektor/år. Eller om arbetslösheten sjönk till den nivå den var innan den nyliberala politikens stora inmarsch så skulle offentlig sektors inkomster öka med 340 miljarder/år. Som jämförelse kan jag nämna kostnaderna för bostadsbidraget 4 miljarder, barnbidragen 12, äldreomsorgen 75 miljarder os.v. Så vänsterpartiets ständiga krav på mer pengar åt kommuner och landsting samt för höjda kvinnolöner är helt rimliga och möjliga krav som vi har fått en viss utdelning på i höstas 7 miljarder och nu i finansplanen löften om pengar till kommuner och landsting samt ett riksdagsbeslut om att löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska utjämnas. Men en alldeles för liten utdelning om vi ser till de behov som finns. Så kamrater kampen går vidare!

Vi går under parollen rätt till jobb på rättvisa villkor. Vi gör det för att vi som parti vet vilka konsekvenser arbetslösheten får för maktfördelningen, för den enskilde individen och för samhället i stort.
Ägande ger makt, den som äger har också den avgörande makten att fatta viktiga beslut, den som äger har också rätten till vinsterna. Därför tycker vi att det gemensamma ägandet ska öka i förhållande till det privata. Vem som äger är alltså både en demokrati- och rättvisefråga. Näringslivets bruttovinster (som ingår i BNP) steg från 611 till 675 miljarder. Det är en ökning med 64 miljarder och 10,5 procent och lönernas andel i förhållande till vinsten har inte varit så låg sedan före fösta världskriget. Så det är inte förutan att jag tänker på den gode Peps Perssons låt ”Falsk matematik” ”Det är falsk matematik som gör den fattige fattig och den rike så förbannat rik.”

Vi är övertygade om att dessa frågor måste upp på den politiska dagordningen. Storföretagens makt att lägga ner även vinstgivande verksamhet, fenomen som Barneviks pensionsmiljard och privatiseringsvågen i offentlig sektor visar på nödvändigheten av en systemkritisk debatt. Det handlar om att demokratin måste fördjupas och breddas, det handlar om ekonomisk demokrati. Det handlar om rätten till arbete. Villkoren på arbetsmarknaden blir allt mer orättvisa. Medan direktörer lyfter feta löner på 60 000/dag och fallskärmar, genomförs lönesänkningar och villkoren pressas tillbaka i Sverige. Kommunal får ett lönelyft på 3 % medan SJ:s VD fick ett lönelyft på 11,3 procent så nu är hans årslön 2,3 miljoner kronor, Postens VD fick ett lönelyft på 33,3 procent motsvarande 400 000 kr/år, Vasakronans VD fick ett lönelyft motsvarande 33 000/månad så visst är villkoren orättvisa. Så visst har vi råd att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Och än är det bara vänsterpartiet som visat att vi menar allvar i både ord och i handling.

Nästan hälften av alla kvinnor inom LO under 24 år har en otrygg anställning. Nästan en tredjedel av alla kvinnor inom LO under 30 år har en otrygg anställning. Det är kvinnorna, ungdomarna och människor med invandrarbakgrund som fått ta ansvar för arbetsgivarnas behov av flexibilitet. På 3 år har åldersgränsen för när man etablerar sig på arbetsmarknaden förskjutits med 3 år. Under året som gick dog 46 personer genom sina jobb i Sverige och 612 000 personer skadades i arbetsplatsolyckor. Utländska företag anlitas helt lagligt i Sverige, t ex Vaxholm eller nu senast Torslandaverken med timlöner på 10 kr. Samtidigt har Arbetsdomstolen beslutat tillfråga EG-rätten och om svensk strejkrätt harmoniserar med EG- rätt för att kunna döma i Vaxholmmålet. Ja ni hörde rätt! EG-rätt ska tydligen avgöra om vi får ha strejkrätt i framtiden.

En grå, eller svart arbetsmarknad har vuxit fram, där bl a illegalt invandrad arbetskraft finns. Vi vill bekämpa den sociala dumpingen och stärka arbetsrätten. I stället vill vi ha en generös flykting- och invandringspolitik. Vi vill att heltid skall vara en rättighet och deltid en möjlighet. Otaliga arbetsmarknadsministrar har utlovat att heltid skall bli en rättighet – när skall reformen bli verklighet? Av 170 kommuner som svarat på frågan om de har beslutat om rätt till heltider för sina anställda är det bara lite knappt 30 st som svarat att de fattat ett sådant beslut. Samtidigt vet vi att det är nästan lika många kvinnor som är deltidsarbetslösa som antalet heltidsarbetslösa kvinnor och att de deltidsarbetslösa kvinnorna är fler än de heltidsarbetslösa männen.
Vi är ett feministiskt och socialistsikt parti därav våra krav på höjda kvinnolöner, mer pengar till kommuner och landsting, rätt till heltid och förkortad arbetstid. Det är alla frågor som påverkar arbetarklassens kvinnors förutsättningar och makten i samhället.

Trots integrationspolitiska satsningar och trots förstärkt lagstiftning mot diskriminering fortsätter den strukturella rasismen att ta ut ett högt pris för personer med utländsk bakgrund. De borgerliga partiernas lösning är att lägga skulden på invandrare genom tuffare tag och att låta politiken mot invandrare utgöra experiment för en nyliberal och nykonservativ politik.

Hårdare tag i när det gäller socialbidrag, arbetslöshetsförsäkring och på arbetsförmedlingen. Politiska förslag riktade till personer med utländsk bakgrund utgör en försmak på vad hela arbetarklassen och än fler löntagare kommer att utsättas för om borgarna får makten. Att bekämpa den här utvecklingen är centralt för vänsterpartiet. Dels för att vi tar kamp mot den strukturella rasismen, dels för att den utgör ett experiment som arbetare och kvinnor, speciellt kvinnliga arbetare kommer att utsättas för.

Det går inte att nöja sig med att säga att vi vill stoppa den här utvecklingen. Att bekämpa den här utvecklingen kan bara ske genom att vända på den. Det behövs en politik som kraftigt minskar arbetslösheten men det räcker inte, det behövs även en politik för att bekämpa den strukturella rasismen. För vänsterpartiet är det två prioriterade frågor.

Idag, på 1 maj, arbetarrörelsens högtidsdag går vi alltså också till angrepp mot den strukturella rasismen. Vi gör det genom en vykortskampanj till Svenskt Näringsliv där vi uppmanar dem att sluta diskriminera personer med utländsk bakgrund. Men skall den strukturella rasismen kunna nedkämpas måste politiken tydligare förändras. På samma sätt som arbetarrörelsen demokratiserat politiken genom att höja representationen av arbetare inom politiska beslutsförsamlingar, på samma sätt som vänsterpartiet med sin feministiska politik tagit steg för att öka kvinnors politiska representation är det nu dags att utmana andra partier att öka den representationen av personer med utländsk bakgrund till de parlamentariska församlingarna efter valet den 17 september 2006.

Hoten mot arbetsrätten, kollektivavtal och välfärden är stora! Framför oss har vi både EU:s tjänstedirektiv och Konstitutionen. I Tjänstedirektivet är den så kallade ursprungslandsprincipen grundläggande. Företag ska kunna vara verksamma i andra länder men bara behöva följa hemlandets lagar och regler. Det kan betyda att 28 länders lagar och regler samtidigt är gällande i ett land. Det är förbjudet att ställa krav på företagen så att den utrustning som krävs för tjänstens utförande ska uppfylla vissa villkor. Alla förstår vad det kan betyda för folkhälsan och arbetsmiljön.

Gäller huvudprincipen även kollektivavtal, löner och arbetsrätt? Detta är oklart! I formell mening ser det ut som att det är de arbetsmarknadsregler som finns där tjänsten utförs som gäller. Men löntagarnas rättigheter ska självfallet vara huvudregel och inte undantag.
I praktiken kommer risken för lönedumpning att vara betydande. Det finns inget krav på att företag ska ha en representant på plats i det land till vilket det har skickat sina anställda. Då har facket ingen att förhandla med. Det finns ingen anmälningsplikt för företag, varför det många gånger kommer att vara okänt att de är verksamma här. Och det kommer att vara så gott som omöjligt att kontrollera löner och arbetsvillkor när arbetstagare är här endast under kortare tidsperioder. Ännu är inte tjänstedirektivet färdigförhandlat. Det kan bli några mindre förändringar men i allt väsentligt torde gällande förslag gå igenom. Därför finns det bara ett krav som en vänster värd namnet kan ställa – skrota EU:s tjänstedirektiv!

Men det räcker inte med det. Tjänstedirektivets grunder finns i EUs regelverk och kommer att finnas i än värre form om den nya konstitutionen går igenom. Konstitutionen måste därför omförhandlas.

I förslaget till EU-konstitution (lll-315) görs verksamheterna inom vård, skola och omsorg till en handelsfråga. På samma sätt som det handlas med varor ska det också handlas med välfärdstjänster. Ett land kan bara lägga in veto mot internationella handelsavtal med ”sociala tjänster och tjänster som avser utbildning och hälso- och sjukvård” om avtalet riskerar att ”allvarlig störa” landets välfärdsmodell. Hur mycket välfärdstjänster kan det handlas med
innan denna gräns har överskridits? Hur mycket av den offentliga sektorn måste vi sälja ut till privata bolag från andra länder? Vänsterpartierna i EU är eniga om att skrota tjänstedirektivet och att fälla EU:s nyliberala konstitution. Och den 29/5 ska Frankrike folkomrösta om Konstitutionen. Lyckas de få igenom ett nej så har vi frågan i valrörelsen. Och det behövs att 25 % av riksdagens ledamöter är emot konstitutionen för att stoppa den.

Kamrater, tack för att ni lyssnat! och kom ihåg att alla vi socialister har oerhört mycket att göra. Vi måste låta 1:a maj vara 365 dagar om året, vi måste låta pirret och kampkänslan vara med oss i vår vardag: Vi måste våga synliggöra den strukturella maktförskjutningen och stå upp mot nyliberalismen i kampen för ett feministiskt och socialistisk samhälle! Kampen går vidare!
Ulla Andersson

Uppdaterades: 18 maj 2005